Det är för märkligt

Denna vecka är mannen sjukskriven. Detta öppnade en rad möjligheter för mig gällande aktiviteter utan Esther som sällskap. Den största fördelen är dock att man får lite sällskap, tex till kaffet. Trodde jag.

Varje morgon när han skjutsar barnen till skolan kokar jag , med ett förnöjsamt leende på läpparna, kaffe och dukar fram, tänder ljus etc. Efter en timme är kaffet slut men mannen lyser fortfarande med sin frånvaro. När han sent om sider dyker upp mumlas det fram några lama undanflykter om att han "råkade springa på sin chef och bytte några ord". Vid det laget är mitt leende inte längre förnöjsamt, utan snarare vad min man brukar kalla "kreditkortsmunnen".

I går gjorde jag mig till lite extra och bakade en kaka som jag nu har dukat upp, ja det var väl närmare 90 minuter sedan.

För en stund sen gav jag upp och bjöd in en annan, mycket mer pålitlig vän.